Idag började dagen i kyrkan, och slutade med många kramar och tårar. Trodde verkligen inte att jag skulle gråta, men det gick verkligen inte att hålla inne allt gråt. Nästan alla grät. Fan, saknar redan. Gud vad nojjig jag är, men det får man vara när man har gått samma väg varje vardag i tio år, har gått med många personer sen lekis, och att man alltid visste vart man skulle.
Snart blir allting nytt, får gå upp tidigt, åka buss, till nyköping, helt ny skola, ny stad. Kul men samtidigt jobba.
Jag har sagt det förr:
I'll miss you guys.
Ni är så jävla bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar